Hem Om grybbingarna Provläs Karta över grybbingdalen Bildgalleri Författaren
Hem Om grybbingarna Provläs Karta över grybbingdalen Bildgalleri Författaren
............................................

Patrik Stigsson debuterade 2012 med den kritikerrosade fantasyromanen Cirkoli.

”Jag är inte författare, jag är trollkarl. Författandet är bara ett av mina trick.”

Min första stora läsupplevelse var Mandrake. Den gick som daglig serie-strip i tidningen Västgöta-Demokraten som var vårt husorgan i Fristad utanför Borås, där jag växte upp.

Mandrake bekämpade brottslighet och ondska med hjälp av magiska krafter och hypnos. Med slickat hår, en liten mustasch, slängkappa och hög hatt såg han ut som en estradmagiker. Han hade en medhjälpare som hette Lothar, en muskulös svart man klädd i leopardskinn. Vid hans sida fanns också hans fästmö, prinsessan Narda.

Jag var besatt av Mandrake. Jag läste stripen varje dag och jag grät när tidningen av någon anledning inte kom som den skulle.

I det avsnitt jag minns bäst hade Mandrake etablerat telepatisk kontakt med utomjordingar. De befann sig i ett tefat på väg mot jorden. Mandrake guidade dem genom rymden med hjälp av tankekraft. Farkosten närmade sig, den for ned genom molnen och landade till sist helt nära Mandrake. Men han kunde inte se den. Då kände Mandrake att han hade fått någonting i ögat. Det var farkosten.

Utomjordingarna var så små att de landat på hans näthinna.

– Hur stor är ni, jordman? telepaterade en av dem.

Jag minns hur oerhört överraskad jag blev över denna twist. Hur den fyllde mig med förvåning och en märklig, pirrande lyckokänsla.  De som läser science fiction talar om sense of wonder.

En känsla av förundran och häpnad som ibland drabbar dem. Wikipedia definierar sense of wonder som a feeling of awakening or awe triggered by an expansion of one’s awareness of what is possible. Det var det som hänt mig. Och det gav mersmak. När jag var elva skrev jag min första berättelse. Den handlade om olika planeter och varelserna som befolkar dem. Jag insåg att det var skriva jag ville göra. Skriva och fantisera. Jag drömde om att bli författare eller journalist.
När det vad dags för två veckors praktik i nionde klass fick jag plats på Västgöta-Demokratens redaktion i Borås. (Där jobbade Elisabet Höglund som allmänreporter. Hon var inte kändis då, men hade redan en minst sagt udda frisyr.) Jag fick göra ganska kvalificerade jobb. Med egen fotograf åkte jag ut och pratade med en biodlare. Det blev en lång artikel om biodling, med foto och intervju, som vår lärare läste högt för klassen. I omdömet till skolan efter praktikveckorna skrev min handledare att jag var ”förvånansvärt oförstörd av skolans språkliga indoktrinering”. Han hade en poäng, för jag brydde mig inte särskilt mycket om det som pågick på lektionerna. Jag växlade mellan att vara allmänt obstinat och att stirra ut genom fönstret och drömma mig bort.

Jag blev inte journalist. Livet ville annorlunda. Jag blev indienresenär, amatörmusiker och -skådespelare, timanställd mentalskötare, enstaka kurs-student i ämnena psykologi och sociologi, dagdrömmare och en del annat. Långt om länge blev jag socionom och socialarbetare. Och nu, efter att ha levt i drygt 20 000 dagar, författare. Eller författare förresten. Det låter lite väl pretentiöst.

Jag säger hellre som Ken Kesey (han som skrev Gökboet): Jag är inte författare, jag är trollkarl. Författandet är bara ett av mina trick.

Jag skriver fantasy, för det är bara där jag får den frihet jag behöver. Det är där jag kan skapa egna världar, och själv bestämma reglerna. Det var min barndoms hjälte Mandrake som öppnade mina ögon för den gränslösa fantasin. För det magiska och fantastiska. För insikten om att man kan uppleva världen på många olika sätt. Mandrake visade mig att saker och ting inte alltid är vad de synes vara. Att häpnadsväckande överraskningar kan vänta bakom nästa krök. Att något man aldrig hade kunnat tänka ut i förväg plötsligt kan hända och ändra allt. Att det finns en osynlig värld helt nära.   Mandrake fick mig att förstå att telepati fungerar och att man kan resa i tiden. Han väckte min fascination för medvetandets gåtfullhet. Han fick mig att inse att det finns varelser på andra planeter. Som äter nåt helt annat än korv och potatismos.

Mandrake sjöng fantasins och den magiska övernaturlighetens lov. Han gav mina tankar vingar.  Mandrakes etos har blivit något av en programförklaring för mig i mitt skrivande. Jag vill att mina böcker ska bidra till att göra tillvaron rik, stor och levande. Och i bästa fall ge läsaren en glimt av det större kosmiska sammanhang som vi alla är delar av. I mitt skrivande vill jag hjälpa till att öppna dörren till tillvarons magiska dimension. Som Maria Gripe gör i flera av sina böcker. Där krukväxterna tänker, de döda talar i telefon och tordyvlar lämnar meddelanden.

Kommen så här långt i presentationen av mig själv kan jag avslöja att jag faktiskt inte är säker på att det är jag som skrivit böckerna om Grybbingdalen. 

När universums gränslösa och kreativa intelligens letade efter någon som kunde berätta det här, så var det helt enkelt så att jag råkade stå närmast. Hade jag något val? Jag vet inte. Men jag accepterade i alla fall ödmjukt uppdraget att förmedla berättelserna om grybbingarnas öden och äventyr. Grybbingdalen och det som händer där är alltså inte något som jag har hittat på. Exakt var den ligger vet jag inte, men att Davvad och de andra figurerna lever, och att dalen finns någonstans, det är jag övertygad om.

Sidan byggs av 1design1.com
 
 

Hem Om grybbingarna Provläs Karta över grybbingdalen Bildgalleri Författaren